Tågluff med tonåringar till getgård och havsäventyr i Frankrike

Klockan är strax före sju en sval morgon på Belle-Île-en-Mer, en ö som doftar både salt hav och jordigt lantliv, strax utanför Bretagnes dramatiska kust. Mjölktrågens klirr blandas med getternas bräkande när de stapplar in i sin morgonrutin. Jag sätter fast spenkoppar på deras juvriga magar medan mina tonårsdöttrar bär spannar med färsk mjölk ut till grisarna. Det är inte direkt så vi brukade starta dagarna hemma i Ängelholm.

Men just där – mitt i doftmolnet av hö, ladugårdstystnad och nyfångade rutiner – befann vi oss i vårt eget lilla lantliga franska äventyr. En smått spontan tågluff i kombination med ”wwoof:ande” – alltså att bo och jobba på en ekologisk gård i utbyte mot mat och husrum. Tre tjejer med ett Interrailkort, en idé om att göra något annorlunda, och en längtan efter att känna havsbrisen både i håret och själen.

Från Paris puls till getens morgonmjölk

Allting började lite som ett infall. En Black Week-rabatt på Interrailkort väckte något i mig. Varför inte byta skolmatsal och vardagskaos mot en annan puls, annan luft? Det blev jag och mina två tonårsdöttrar. Ingen exakt resplan. Bara tågluffarkort, ryggsäckar och öppet sinne.

Det första stoppet? Nattåg till Hamburg och därefter snabbare franska tåg till ett stekhett Paris, mitt i sommaren 2024 – mitt i OS-feber och baguetter som knastrade mot gatan. Vi åt falafel i Marais, svalkade oss i skuggiga museiträdgårdar och sov på ett hotell som kändes direkt lyft ur Linnea i målarens trädgård.

Sen fortsatte vår resa västerut, mot Bretagne och hamnstaden Quiberon. Från tåget till en färja – och sen var vi där. Belle-Île-en-Mer. Den vackra ön i havet.

Livet på gården – en kraschkurs i getost och tålamod

På gården La Ferme de Keroulep mötte vi Maël, bonden – och hans lilla följeslagare Myrtille, en hund med egna strövtågsvanor. Här skulle vi tillbringa en vecka som wwoofare – alltså jobba ungefär fem timmar om dagen mot mat och logi.

Dagarna började med mjölkning, följdes av frukost bestående av hemgjord fruktkompott, ny getost och rostat bröd. Grisarna matades med rester från öns matbutik – ett sätt att ta itu med matsvinn och höja djurens humör på samma gång. På eftermiddagen hjälpte vi till att ysta ost, packa den i formar, rengöra ytor och ibland sälja godsakerna i den lilla gårdsbutiken.

Min yngsta dotter var skeptisk. “Jag ska vara här i max fyra dagar”, deklarerade hon första kvällen. Sex dagar senare ville hon inte åka därifrån.

Efter jobbet väntade äventyren

När getterna var nöjda och dagens jobb avklarat var det dags att utforska ön. Belle-Île-en-Mer är faktiskt inte så stor, men oj vilket landskap – klippor som stupar ner i Atlanten, små vikar med mjuk sand och ett turkost hav som ser nästan fejk ut.

Vi följde vandringsleden Sentier Côtier längs med hela kusten. En dag gick vi från Pointe des Poulains till Sauzon, ett litet vykort till by där vi åt crêpes och drack cider tills solen började gå ner bakom hamnens siluett. Kollektivtrafiken är begränsad här, men det löste sig med ett lyftande finger – lokalbefolkningen är oväntat vana vid liftare.

Vidare till Saint-Malo – där tidvattnet styr livet

När veckan på gården var slut tackade vi getter och grisar för sällskapet och hoppade på tåget till Saint-Malo. Här kändes allt som en blandning mellan medeltid och marindrömmar. Vi hyrde en liten lägenhet, åt nykokta musslor direkt vid havet och promenerade på den massiva stranden mellan varven i tidvattnet – ibland var vattnet långt borta, ibland andades det nästan in i gatan.

Vi fascinerades av de havsfyllda gamla stenbassängerna, levde enkelt, lagade mat hemma och låg länge på stranden.

Finalen: Amsterdam – cykelkaos, kanaler och kvällslugn

Sista stoppet: Amsterdam. En plats där du hela tiden måste titta åt fel håll för att inte bli nermejad av en cykel. Vi hyrde ett rum i en förort, cyklade över broar, åt sent, dansade till gatumusik och pratade om nästa resa. I Amsterdam hinner du aldrig se allt – men det gör inget. Det är en stad som tar emot dig även om du bara har några dagar att ge.

Och sen? Fjorton tågbyten senare, med saltstänkta ryggsäckar och ett nytt sorts lugn i kroppen, rullade vi in i Ängelholm igen.

Vad vi tog med oss

Det blev inte bara en resa genom Europa. Det blev en slags handbok i omställning. I att släppa kontroll, göra sig hemma i det främmande och låta kroppen vänja sig vid andra ljud, dofter och rytmer. Mina döttrar växte av det. Jag också.

Kanske kliver de på ett annat tåg en dag. Med getter i minnets bakficka och en karta som ännu inte är ritad.

Så gör du:

Interrail

WWOOF

Tips på resmål längs vår väg:

Och du? Har du tågluffat eller testat wwoof?

Dela gärna med dig — nästa resa kan börja med ett enda tips.